Waldenström - Var står det skrivet? - Ur Minnesanteckningar

/2011-03-07 må cid

Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875

- a digital facsimile edition from Project Runeberg

http://runeberg.org/waldminn/0273.html

______________________________________________________________________________

 

PAUL PETER WALDENSTRÖMS 
MINNESANTECKNINGAR 
1838-1875

SAMLADE OCH ORDNADE 
AV 
BERNHARD NYRÉN 
TEOL. OCH FIL. KAND.

SVENSKA MISSIONSFÖRBUNDETS FÖRLAG 
STOCKHOLM 1928 
SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET

* * *

Var står det skrivet?

ss. 269 – 286

är här kopierade från runeberg.org

* * * * *


Klicka på bilderna för att läsa!


- - - - - - - 

"Vi hade ett bibelsamtal. En av de två prästerna sade
därvid: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!»
Utan att tänka därpå, svarade jag: »Var står det skrivet?»
Frågan förbluffade oss alla tre. Och vi skrattade åt ett så
dumt infall. Vi visste ju, att det stod överallt i bibeln. Till
bevis därpå skulle vi strax citera bibelspråk, som handlade
därom. Vi anförde det ena och sökte efter det andra, men
det var omöjligt att få reda på något. Då tänkte jag: 
»Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna
och grund, icke står någonstädes i bibeln?»

s. 269

"Efter en stunds allvarligt samtal sade han:
»Men försoningsoffret i den mosaiska gudstjänsten är dock ett bevis
för Guds försonande i Kristi död.» – »Ja», tänkte jag, »där står
det då verkligen.» Men för att förvissa oss därom slogo vi
upp 3 Mos. 16 och läste igenom förordningen om försoningsoffret.
Jag kan icke beskriva, vilket överväldigande intryck
det gjorde på mig, när jag läste dessa ord:
»På den dagen sker eder försoning, så att I bliven rena gjorda från alla edra synder.»
Alltså icke heller där ett ord om Guds försonande.
Nu var saken klar för mig själv."

"Vad jag under mina undersökningar fann, var, att inom den teologiska världen rådde stor villervalla rörande försoningsläran. Thomasius, en mycket framstående tysk teolog, säger, att i försoningen upphävdes även Guds hat till synden. Han medgiver, att Gud ingenstädes i bibeln framställes såsom försoningens objekt men tillägger, att detta dock är den primära, d. v. s. den huvudsakliga sidan av försoningen, Gud har alltså givit oss den Heliga Skrift för att förklara, vad han gjort för syndens frälsning.Och i hela denna stora bok har han underlåtit att säga just det, som utgjorde själva huvudsaken. Vilket nonsens!"

s. 270

"Alltså för att fatta djupet av ett språks
härlighet borde man omvända det och i stället för att säga
»älskade» säga »avskydde». Då först
skulle man förstå försoningens djup!

I motsats härtill säger Lisco,
bibeltolkaren, att läran om blidkande
strider mot skriften. Gossner, likaså
Luthardt, anmärker i sitt
kompendium i dogmatik, att Gud icke är
försoningens objekt, men talar strax
därefter om att det är Gud, som blivit
försonad."

s. 271

"På våren 1872 var jag så fullviss, vad denna sak angår, att
jag ansåg mig böra i en predikan i Pietisten framlägga den
klart och bestämt. Det skedde i predikan på 20:e söndagen
efter Trinitatis, vilken utkom i junihäftet 1872. [ Läs här ]

Där framhöll jag: 

1) att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta; 

2) att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, 

som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet; 

3) att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, 

i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom; 

4) att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, 

men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan
som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig; 

5) att denna försoning är skedd i Jesus Kristus. 

Vad Guds vrede beträffar, så framhöll jag, att om Guds vrede talas i tvennehanda bemärkelser, 

dels såsom en vrede över synden,
dels som en vrede över syndaren. 

Vad nu angår Guds vrede över synden, så förstå vi, att den icke kan vara genom Kristus borttagen. 

Gud måste hata synden, så länge han är den helige guden. 

Vreden över synden är, så att säga, baksidan av kärleken till rättfärdigheten 

– där den senare är, där måste ock den förra vara. 

Vad åter beträffar Guds vrede över syndaren, så kan därom endast i den meningen talas, 

att den, som bliver i synden, drabbas av Guds vrede över synden, och 

detta förhållande är icke heller genom Kristi död förändrat. 

Syndens lön är, för den syndare som i sin otro förbliver i synden, under Guds vrede och döden. 

Ännu gäller det enligt aposteln bestämda ordet: 

»Köttets sinne är död; om I leven efter köttet, skolen I dö.» 

Att frälsas från denna vrede sker endast genom att rättfärdiggöras från synden. 

För den skull talas icke på ett enda ställe i Skriften därom, att det är Gud,
som genom Kristi död blev försonad. 

Människan behövde däremot försonas, d. v. s. hennes synder måste borttagas, på det

s. 272

att hon icke evigt och ohjälpligt måtte drabbas av den Guds
vrede, som är över synden"
- - -
"De två nämnda bröderna kommo dock snart på andra
tankar. När det blev buller om predikan, blevo de rädda. Det
syntes dem orimligt, att jag skulle ha funnit ett ljus, som
varken Luther eller Rosenius hade sett. Många gånger darrade
jag också själv för denna tanke, och jag kände, vad Luther
på ett ställe säger om sig, att ibland alla anfäktelser, som han
utstått, var ingen svårare än den, när papisterna sade: 

»Alltså skulle Gud ha låtit kyrkan under århundraden fara vilse
för att äntligen uppenbara sanningen för dig, en fattig tiggarmunk.»

"C. O. Rosenii änka kände sig först glad över predikan, men så kom Oscar Ahnfelt till Stockholm. 

Han var mycket uppbragt. 

Från den tiden blev det hans huvudgöromål att bekämpa 

denna i hans ögon så ytterst kätterska och farliga uppfattning. 

Det gällde ju såsom evangelii kärna, att Gud hade avstraffat hela världens synd på Kristus, 

så att ingen 

s. 273

"numera kunde bli förtappad för sina synders skull utan endast för otron.
Därvid tänkte man icke på, att ju otron också är en synd.
Och när man sade, att ingen synd kunde förlåtas,
utan att den var gott-g j o r d genom ett motsvarande mått av lidande, 

så glömde man alldeles, att otron kunde förlåtas. 

Om man hade sagt, att otrons synd också var betald, så hade man ju måst säga, 

att då kunde icke heller någon människa bli fördömd för den, 

ty Gud kunde icke ånyo kräva betalning för en skuld, som redan var betald. 

Det var en villervalla utan like. 

Och den fortsätter ännu i den teologiska litteraturen."

s. 274

"Men då hans kärlek önskade människornas frälsning,
så tog han ut detta oändliga straff intensivt av Kristus, som kunde utstå ett oändligt straff
utan att tillintetgöras, emedan han själv var en oändlig person.
Kan man väl tänka sig en ohyggligare Moloksbild av Gud än detta?
Detta ansågs dock vara själva kärnan av evangelium, och
Ahnfelt sjöng med triumf i en av sina sånger, huru Kristus lidit
den eviga dödens nöd »blott för att skydda oss för Guds vredes glöd».

- - - 

"när jag i en skrift angrep bibelkommissionens översättning av Gamla Testamentet 

just i fråga om försoningens betydelse och visade, huru denna översättning stred
emot bibelns egna ord, så svarade bibelkommissionens främste ledamot, professor Tegnér, 

helt öppenhjärtigt, att bibelkommissionen hade översatt dessa ställen 

»i överensstämmelse med den uppfattning av offrens betydelse, 

som var allmänt gällande inom den vetenskapliga världen».
s. 275

"Jag beslöt mig också därför, skrev några teologiska satser rörande försoningen,
skickade dem till biskop Beckman och frågade, vad han tyckte om dem, 

om jag kunde beräkna att på dessa teser få laudatur.
Han svarade ett obetingat ja på den frågan. 

Vad som han i synnerhet hade fäst sig vid, var, att jag framhållit, 

att Kristus icke var vår ställföreträdare inför Gud, utan Guds ställföreträdare inför oss. 

Han sade mig rent ut, att detta var en ny,
betydelsefull insats i den kristligt teologiska åskådningen. 

Min hustru, som var litet profetisk av sig, sade också till mig: 

»Far till Härnösand så fort som möjligt och ventilera dina satser,
innan biskopen får reda på det buller, som håller på att bli
i landet till följd av din försoningslära.» 

Hon fruktade, att biskopen nog då skulle ändra sig, vilket ju även skedde, 

men då var det för sent. Jag for till Härnösand, avlade pastoralexamen
på senvintern 1873 och fick laudatur i alla ämnen
– de grannaste betyg jag någonsin fått."

s. 276

"Paul Peter Waldenström och Gunnar Wennerberg"

s. 277

"Det kändes ju genant att än en gång ha blivit på det sättet
lurad och undanpetad, men ofta har jag efteråt förundrat mig
över Guds nådefulla ledning. Det var han, som räddade mig
från pastoratet. Vern vet, vad det skulle lia blivit av mig, om
jag blivit kyrkoherde. Gud hade andra planer än så."

s. 278

"1873 hade jag skrivit 'Om försoningens betydelse',
där jag hävdade och ytterligare utvecklade mina åsikter i försoningsläran.
Många av mina allra bästa vänner uppträdde emot mig,
bland dem hovpredikanten Gustaf Beskow, som byggt Blasieholmskyrkan och var dess pastor"

s. 279

"Det märkvärdigaste i hans bok var emellertid, att han i företalet sade,
att han icke hade läst någon av mina skrifter utan endast motståndarnas.
I mitt brev till honom sade jag därför:
»Jag är naturligtvis icke berättigad att fordra, att ni skall läsa mina skrifter,
men absolut berättigad är jag att fordra, att ni skall låta bli att skriva om dem

s. 280

utan att ha läst dem.» 
Men det är på det sättet, som en stor del av kyrkohistorien kommit till. 
Och ingenting är otillförlitligare än de kyrkohistoriska skildringarna 
av de teologiska striderna."
"Under en längre tid samlade jag de broschyrer, som utgåvos rörande försoningsstriden,
med undantag av tidningsartiklar. Jag lät binda in dem i tillsammans
16 rätt tjocka band och lämnade dem till Kungl. biblioteket i Stockholm.
Där funnos åtskilliga av dessa skrifter förut, men på långt när icke allt."

s. 281

s. 282

s. 283

"En annan intim vän var häradshövding Odencrantz på
Torpa [Jönköping]. Han blev högst förskräckt över den nya läran. 

Han frågade, huru det var möjligt, att jag kunde kasta ut en sådan
brandfackla bland Guds folk. Men huru det var, så lugnade
han sig. Och det sista jag hörde från honom var ungefär följande ord: 

»Det var en räddning för hela den andliga situationen i vårt land.» 

Det sade han direkt till mig. Han hade börjat inse, huru 

den nyevangeliska rörelsen höll på att urspåra på ett högst betänkligt sätt.

En tredje av mina intima vänner var Svenning Johansson,
den bekante predikanten från Jönköping. Han blev också
högst förskräckt. Han tyckte, att jag tog ifrån honom allt,
vad han hade hållit fast i. »Ja», sade han till mig, »det var,
som om du hade huggit av mig armen, när jag icke ville
släppa, det jag höll.» Men trogen mot Guds ord, som han
var, böjde han sig också för den frågan: var står det skrivet?
Han uppnådde också en mycket klar insikt i frågan. Som
bekant verkade han med synnerligen stor välsignelse särskilt i
Jönköpings län. Han dog såsom predikant och
föreståndare för Jönköpings städs missionsförening."

s. 284

s. 285

s. 286

* * *


Mer av PW

Dop & Barndop (1898)
Minnen 1838-1875
PW om Rosenius och andra andliga inflytanden


*


Om försoningsfrågan eller om Guds vrede

1872 junihäftet av Pietisten, Predikan om försoningen och Guds vrede, [Läs här] till Nya Högmässo-texten för tjugonde söndagen efter Trinitatis (Trefaldighet), Matt. 13:44-46 [Här återgett från Predikan nr 59, ss. 352-366, i "Predikningar över Svenska kyrkans nya högmässotexter, Första årgången, Andra delen (Pingst till Allhelgona) av P. Waldenström", Fjärde översedda upplagan, 1879]

 1873 mars PW Theologiska Satser för Pastoralexamen framlagda för biskop Beckman, Härnösand (Om försoningen och dopet) [Läs här]

1873 sept. PW Om Försoningens betydelse (64 sidor) [Läs här]

* * *